Hur gör folk egentligen när de väljer yrkesbana? Det har jag alltid undrat. Nu finns det ju självklara exempel, folk med begåvning tenderar att söka sig till yrken där de får användning för den. De flesta hade väl blivit ganska förvånade ifall Mozart som ju onekligen besatt en viss musikalisk talang hade sagt ”Nej, får det räcka med här enerverande pianoklinkandet och jag skriver inte en enda fuga till inte ens liten. Jag lägger musiken och blir bara, alternativt stins (som dessvärre inte var så vanliga på hans tid), istället. Ja, i alla fall. Sedan har vi de här människorna som vetat vad ska syssla med sedan tidig barndom. Då brukar det nästan alltid handla yrken som läkare, polis eller brandman. Det är färre som redan vid säg sju-åtta års ålder med säkerhet kan säga att ”Jag kommer bli säljansvarig på ett vitvaruföretag när jag blir stor. Ja, eller så vill jag gärna inventera lager. Det skulle också vara kul.” Jag kommer ihåg en vän som ville bli läkare enbart för att någon gång få elchocka någon med defibrillator.