Jag är seg och oproduktiv just nu. Det kan inte hjälpas men så är det. Egentligen har jag en sjuklig mängd uppgifter att ta itu med just men jag har bara orkat skrapa på ytan av en bråkdel av dem. Det är inte bra på något sätt, läget i frågor som har med seo hosting att göra börjar nämligen bli riktigt akuta vid det här laget. Gör jag ingenting snart kommer det här att sin ände i ren och skär förskräckelse. Eller det där var kanske att ta i en smula men det kommer inte bli bra i varje fall. Den saken är så gott som säker. Jag vet faktiskt inte hur jag kunde tillåta saker och ting att spåra ur på det här viset. Hade jag bara agerat tidigare hade jag kunnat bespara mig och många andra en massa besvär. Egentligen borde jag skämmas. Hade jag varit japansk gangster hade fått kapa minst två fingrar vid det här laget.

Nu har jag släng en massa saker och det var ju väldigt bra måste jag säga för jag har så mycket skräp hemma som jag inte behöver egentligen och idag har jag slängt en massa profilprodukter som bara tar upp massa plats men det känns ändå jobbigt att slänga saker tycker jag för jag har lite svårt att slänga saker som jag har haft under en längre tid. Jag blir lite nostalgisk och jag vill inte gärna sälja mina saker men jag har inte plats med mer grejer här hemma så jag är tvungen att slänga vissa saker. Sen är det ju så att man skulle kunna sälja dom också och då kanske jag skulle kunna tjäna lite pengar men jag tvivlar på att jag kan få några större summor pengar av att sälja mina gamla saker så jag gör nog som så att jag slänger sakerna istället.

Jag lutar åt att börja skriva platsannonser på professionell basis. Kan man göra det förresten? Jag tycker i varje fall att det både borde vara möjligt och att platsannonsskrivande borde utgöra en relativt stor marknad. Eller hur? Enligt min mening är nämligen väldigt många av de jobbannonser som företag lägger ut illa skrivna och fulla av floskler. Dessutom är det ofta missvisande och skrämmer inte sällan bort kompetenta och kvalificerade sökanden samtidigt som de lockar till sig kandidater med fel typ av erfarenheter och kvalifikationer. Nu ska jag yppa lite självkritik här och avslöja att jag själv egentligen inte har några officiella kvalifikationer att tala när det gäller annonsskrivande. Men jag har läst ganska många sådana i mina dagar och tycker tveklöst att jag vet vad som utgör en bra och dålig annons. Vilket jag tror att det är långt ifrån alla som gör. Dessutom tycker jag att det är roligt att skriva dem.

Jag är rädd att jag har drabbats av åderbråck, på vänstra benet. Nu inser jag att detta så klart inte är lika dramatiskt och hemskt som att få cancer eller böldpest (ganska långt ifrån). Men det stör och skrämmer mig en hel del ändå. Kan jag få bråck lite var som helst nu? Tänk om det slår till i ansiktet. Då vet jag ärligt talar inte vad jag tar mig till, jag får flytta. Skaffa lösskägg eller heltäckande tatueringar i hela nyllet. Helst av allt skulle ju undvika det och allt liknande. Jag gillar inte tatueringar nämligen, har aldrig gjort. Med all respekt för de som gillar och bär tatueringar; det är inte snyggt. Man är fan inte ett dugg mer rock’n’roll bara för att man går omkring med ett halvkilo bläck på sig. Varken Elvis, Keith Richards, Jim Morrison eller Iggy behövde ha några ”coola” eldsflammor, stirrande dödskallar eller onda drakar på armarna eller ”jättejättetuffa” spindelnät på halsen.

Hur gör folk egentligen när de väljer yrkesbana? Det har jag alltid undrat. Nu finns det ju självklara exempel, folk med begåvning tenderar att söka sig till yrken där de får användning för den. De flesta hade väl blivit ganska förvånade ifall Mozart som ju onekligen besatt en viss musikalisk talang hade sagt ”Nej, får det räcka med här enerverande pianoklinkandet och jag skriver inte en enda fuga till inte ens liten. Jag lägger musiken och blir bara, alternativt stins (som dessvärre inte var så vanliga på hans tid), istället. Ja, i alla fall. Sedan har vi de här människorna som vetat vad ska syssla med sedan tidig barndom. Då brukar det nästan alltid handla yrken som läkare, polis eller brandman. Det är färre som redan vid säg sju-åtta års ålder med säkerhet kan säga att ”Jag kommer bli säljansvarig på ett vitvaruföretag när jag blir stor. Ja, eller så vill jag gärna inventera lager. Det skulle också vara kul.” Jag kommer ihåg en vän som ville bli läkare enbart för att någon gång få elchocka någon med defibrillator.